Med frivilliga krafter och stark vilja att hjälpa andra bidrar föreningen till ökad säkerhet till havs i Kvarkenområdet. För Sandra Bengs och Jennifer Paxal är verksamheten inte bara ett sätt att vara till sjöss – det är en meningsfull gemenskap där man lär sig nya färdigheter och gör området tryggare för alla som rör sig på vattnet.
Viljan att hjälpa andra och vara till havs – allt annat lär man sig nog – så sammanfattar Molpe Sjöräddare rf:s medlemmar Sandra Bengs, 25, och Jennifer Paxal, 22, kärnan i varför man söker sig till föreningen.
Föreningen, som ligger nära färjeläget i Bergö, fokuserar på förebyggande arbete till sjöss: hur man rör sig säkert på vattnet, sjömanskap och deltagande i räddningsuppdrag som styrs från Sjöräddningscentralen i Åbo eller via Trossen-tjänsten.
– Vi hjälper till exempel vid eftersökning av försvunna personer och när en båt stannar ute till havs eller något annat inträffar, berättar Bengs, som har varit med i fyra år.
De frivilliga gör inga alkoholutandningsprov eller ger akutvård, men under sammankomsterna övas även första hjälpen. Att hjälpa till med att släcka bränder och kontrollera sjömärken hör också till föreningens uppgifter.
Bengs och Paxal är överens om att föreningen, som drivs med frivilliga krafter, ökar säkerheten i området. Sjöfartsområdet i Kvarken är stort och avstånden långa, vilket gör föreningens närvaro viktig. För dem som bor i området, har sommarstuga eller fiskar är det tryggt att veta var man kan få hjälp om något händer.
Mångsidig besättning och öppenhet
En av föreningens styrkor är dess mångsidiga besättning, som består av personer mellan 17 och 55 år – från kapten till pensionärer. Under de senaste åren har även flera unga kvinnor anslutit sig.
– Jag har varit med i tre år och när jag började fanns det redan flera kvinnor här. Jag tänkte att om de klarar sig och kan, så kan jag också. Dessutom är stämningen positiv och uppmuntrar till lärande, säger Paxal.
Besättningen övar en gång i veckan från maj till oktober och vissa har jour med larmtelefon en vecka åt gången. Sammankomsterna innehåller en teoridel följt av övningar till sjöss. Träningarna avslutas med en gemensam diskussion om hur övningen gick. Paxal har utbildat sig till sjukskötare och Bengs har bakgrund som simlärare – båda erfarenheterna är till nytta i sjöräddningsarbetet.
– I den här gruppen känner vi våra egna gränser och varandra, och vi vet vad vi klarar av.
Gemenskapen som drivkraft
För Bengs är de bästa stunderna olika övningar som liknar verkliga situationer, där man på en kväll kan lära sig mycket nytt och känna gemenskap.
– Det är alltid roligt att komma till övningarna. Vi har kul och skrattar mycket, även om det handlar om säkerhet och andra viktiga saker.
– Vi uppmuntrar varandra och det som någon inte kan, kan någon annan, som då hjälper till, tillägger Paxal.
Enligt Bengs hålls motivationen uppe av gemenskapen mellan medlemmarna och att det inte finns någon press att prestera under träningarna – man får öva och även göra misstag.
– Det är tryggt att man också kan avstå från vissa uppgifter om man känner att man inte behärskar dem. Man kan gå med även om man inte kan köra båt – här lär vi oss av varandra och får hjälp och stöd.
– Den stora åldersspridningen är ett plus, eftersom äldre med mycket erfarenhet kan lära oss yngre, och vi unga kan i vår tur bidra med nya idéer till föreningen, säger Paxal.
Paxal uppmuntrar unga att gå med i föreningsverksamheten eftersom det ger erfarenheter som är värdefulla för hela livet.
– Här har man till exempel lärt sig att samarbeta med olika människor och att hjälpa andra.
0 kommentarer